Lyckligtvis lämnar Harry så att jag och Steph kan prata om festen, jag behöver mer information. 

”Where is the party? Is it within walking distance?” Frågar jag hennes samtidigt som jag ställer alla mina böcker i alfabetisk ordning på min hylla. Det är en vana. 

”It’s technically a frat party, at one of the biggest frat houses here, it’s right off campus so we won’t be walking but Niall can pick us up.” Berättar hon och jag är tacksam att det inte är Harry som ska hämta oss. Jag vet att han kommer att vara där, men sitta i samma bil som honom är något jag absolut inte skulle vilja. Varför är han alltid så taskig? Han borde vara tacksam att jag inte har dömt honom för att han har förstört sin kropp med tatueringar och piercingar. Okej, jag dömer honom kanske lite med det är nog för att jag har vuxit upp i en familj där tatueringar och piercingar inte är exeptabelt. Jag behövde alltid ha mitt hår bortat, mina ögonbryn plockade och mina kläder rena och strukna. Så är det bara. 

”Did you hear me?” Frågar Steph och skrattar. 

”Sorry.. what?” Jag hade inte insett att mina tankar hade vandrat på helt andra håll. 

”I said lets get ready, you can help me pick my outfit.” Säger hon. Klänningarna hon håller up är så olämpliga att jag måste kolla runt efter en dold kamera eller att någon ska hoppa ut från en garderob och säga att det här är ett skämt. Steph skrattar när hon ser min förvånade blick. Steph väljer en klänning gjord utav något som ser ut som fiskenät och hennes röda bh syns verkligen igenom. Kanten på klänningen har åtminstonde ett tjockare tyg men jag har en känsla av att hon skulle bära den även om det inte fanns. Klänningen når knappt toppen utav hennes lår och hennes klackskor är minst 5cm. Hennes flammande röda hår dras in i en hög tofs och hon har mer eyeliner på än någonsin. 

”Did your tattoos hurt?” Frågar jag samtidigt som jag tar fram min rödbruna klänning. 

”The first one sort of did, but not as bad as you would think. It’s almost like a bee stinging you over and over.” Berättar hon och rycker på axlarna. 

”That sounds terrible.” Säger jag till henne och hon skrattar. Det slår min att hon antagligen tycker att jag är lika konstig, som jag tycker att hon är. 

”You’re not really wearing that, are you?” Hon gapar i riktning mot min klänning. 

Min hand glider över det rödbruna materialet. Det här är min finaste klänning jag har, men jag tog inte med mig så mycket kläder. Jag tänkte gå till affären idag men jag för försöka göra det i veckan istället. Jag behöver skriva ner det så att jag inte glömmer. 

”What is wrong with my dress?” Jag försöker dölja hur dåligt hennes kommentar fick mig att känna. Materialet på klänningen är mjukt men ändå styvt, det är samma material som man använder till kostymer. Kragen går upp till halsen och ärmarna är i tre kvarts lång, och når strax under mina armbågar. 

”Nothing... it’s just so... long?” Säger hon. 

”It is barely below my knees.” Säger jag och försöker försvara min favoritklänning. 

”It is pretty, I just think it’s a little too heavy for a party, you could borrow something of mine?”  Erbjuder hon sig och jag skrattar. 

”No thanks, i am fine wearing this.” Berättar jag för henne och sätter i min locktång i eluttaget.