Lyckligtvis lämnar Harry så att jag och Steph kan prata om festen, jag behöver mer information. 

”Where is the party? Is it within walking distance?” Frågar jag hennes samtidigt som jag ställer alla mina böcker i alfabetisk ordning på min hylla. Det är en vana. 

”It’s technically a frat party, at one of the biggest frat houses here, it’s right off campus so we won’t be walking but Niall can pick us up.” Berättar hon och jag är tacksam att det inte är Harry som ska hämta oss. Jag vet att han kommer att vara där, men sitta i samma bil som honom är något jag absolut inte skulle vilja. Varför är han alltid så taskig? Han borde vara tacksam att jag inte har dömt honom för att han har förstört sin kropp med tatueringar och piercingar. Okej, jag dömer honom kanske lite med det är nog för att jag har vuxit upp i en familj där tatueringar och piercingar inte är exeptabelt. Jag behövde alltid ha mitt hår bortat, mina ögonbryn plockade och mina kläder rena och strukna. Så är det bara. 

”Did you hear me?” Frågar Steph och skrattar. 

”Sorry.. what?” Jag hade inte insett att mina tankar hade vandrat på helt andra håll. 

”I said lets get ready, you can help me pick my outfit.” Säger hon. Klänningarna hon håller up är så olämpliga att jag måste kolla runt efter en dold kamera eller att någon ska hoppa ut från en garderob och säga att det här är ett skämt. Steph skrattar när hon ser min förvånade blick. Steph väljer en klänning gjord utav något som ser ut som fiskenät och hennes röda bh syns verkligen igenom. Kanten på klänningen har åtminstonde ett tjockare tyg men jag har en känsla av att hon skulle bära den även om det inte fanns. Klänningen når knappt toppen utav hennes lår och hennes klackskor är minst 5cm. Hennes flammande röda hår dras in i en hög tofs och hon har mer eyeliner på än någonsin. 

”Did your tattoos hurt?” Frågar jag samtidigt som jag tar fram min rödbruna klänning. 

”The first one sort of did, but not as bad as you would think. It’s almost like a bee stinging you over and over.” Berättar hon och rycker på axlarna. 

”That sounds terrible.” Säger jag till henne och hon skrattar. Det slår min att hon antagligen tycker att jag är lika konstig, som jag tycker att hon är. 

”You’re not really wearing that, are you?” Hon gapar i riktning mot min klänning. 

Min hand glider över det rödbruna materialet. Det här är min finaste klänning jag har, men jag tog inte med mig så mycket kläder. Jag tänkte gå till affären idag men jag för försöka göra det i veckan istället. Jag behöver skriva ner det så att jag inte glömmer. 

”What is wrong with my dress?” Jag försöker dölja hur dåligt hennes kommentar fick mig att känna. Materialet på klänningen är mjukt men ändå styvt, det är samma material som man använder till kostymer. Kragen går upp till halsen och ärmarna är i tre kvarts lång, och når strax under mina armbågar. 

”Nothing... it’s just so... long?” Säger hon. 

”It is barely below my knees.” Säger jag och försöker försvara min favoritklänning. 

”It is pretty, I just think it’s a little too heavy for a party, you could borrow something of mine?”  Erbjuder hon sig och jag skrattar. 

”No thanks, i am fine wearing this.” Berättar jag för henne och sätter i min locktång i eluttaget. 

Efter en timme av min mammas varningar mot partys och pojkar, beslutar hon sig äntligen för att lämna. Hon kramar och pussar min hejdå innan hon berättar för Noah att han kan möta henne i bilen. 

”I will miss having you around every day” Säger han mjukt och drar in mig i hans armar. Jag andas in hans parfym, den jag har gett honom på julafton två gånger i rad och suckar. Jag kommer att saknar denna lukt. 

”I will miss you too but we talk every day” Säger jag och kramar honom hårdare. ”I wish you were here this year” Säger jag med gråten i halsen. Noah är bara några centimeter längre än mig, men jag gillar att han inte är alldeles för lång. Han kysser mig hejdå samtidigt som min mamma tutar med bilen. Efter att Noah och mamma har åkt, börjar jag packa upp mina väskor som jag lagt på sängen. Jag känner mig redan ensam och det hjälper inte att min rumskompis är borta. Jag har en känsla av att hon kommer att vara borta mycket. Varför kunde jag inte få en rumskamrat som älskade att ligga och plugga? Men jag antar att det är ganska bra att hon är borta, då kommer jag ha det lilla rummet för mig själv. 

Innan jag går och lägger mig tar jag fram min almanacka och skriver in mina klasser för terminen och alla möten för den litterära klubben jag planerar att gå med i. Jag planerar att åka utanför campus imorgon för att köpa lite mer saker till mitt studentrum. Det faktum att jag inte har en bil kommer att göra det lite svårt, kanske borde jag leta efter en bil? Jag har tillräckligt med pengar från alla examens gåvor, men jag vill inte känna stressen utav att äga en bil just nu. Jag bor på campus och det finns gott om bussar som kör. Så småningom, stänger jag min almanacka och somnar.

Nästa morgon är Steph inte i sin säng. Jag skulle vilja lära känna henne men det är nog bättre om jag inte gör det, jag är inte den typ av person som stannar ute hela natten. Kanske en av de två killarna var hennes pojkvän. Jag hoppas att den var den blonda, för hennes skull. Jag tar min necessär och börjar gå mot duschrummet. Det jag gillar minst, än så länge, är duscharna. Varför kan inte alla rum ha en egen istället för ett gemensamt duschrum? Det är pinsamt, men åtminstone kommer det vara tjejer för sig, och killar för sig. Eller, det var iallafall var jag antagit tills jag nådde dörren. Skylten på dörran visade både en manlig figur, och en kvinnlig. Ugh. Killar i samma duschrum kommer bli besvärligt och det var absolut inget jag hoppats på. Men jag behöver bara sätta ett larm så jag kan gå upp extra tidigt så det förhoppningsvis är tomt när jag ska duscha.

Det tar lång tid för duschen att bli varm och jag är paranoid att någon ska komma och dra tillbaka den tunna gardinen som separerar min nakna kropp från ett rum av båda könen. Alla verkade vara bekväma med det, trots att dom inte borde vara det. Än så länge är college liv väldigt konstigt. Duschen är väldigt liten och det finns endast en liten vägg med en krok på som jag kan hänga alla mina kläder på medan jag duschar. Mitt tänkande på Noah och alla vänner jag hemma distraherar mig så när jag vänder mig om slår min armbåge i kroken som mina kläder hänger på, vilket orsakar dom alla falla ner på det blöta golvet. Vattnet fortsätter falla och gör dom blötare än vad dom redan är. ”You’ve got to be kidding me!” Stönar jag för mig själv. Jag stänger snabbt av vattnet och sveper min handduk runt mig själv, tar mig hög med tunga, blöta kläder och springer igenom hallen i hopp om att ingen ska se mig. Jag når mitt rum och låser snabbt upp, vilket får mig att bli tio gånger så avkopplad; tills jag vänder mig om för att se lockiga killen ligga på Stephs säng. 

’’Here we are!’’ tjöt mamma så fort vi kommer in på campus. Det ser lika bra ut i verkligheten som det gjorde i broschyrerna och på nätet. Byggnaderna är gamla men ändå eleganta på samma gång. Storleken på campus är skrämmande men efter några veckor känner jag mig förhoppningsvis hemma. Vägen är kort och jag sitter ensam, som vanligt. En till synes trevlig medelålders kvinna ger mig min studentrum nyckel och skickar iväg mig. Jag känner redan mer frihet än vad jag har under de senaste arton åren.

’’I want to see your dorm room before I go honey. I just can’t believe you are in collage! My only daughter, a collage student, living on her own. I just can’t believe it.’’ gnäller hon och torkar ögona, försiktigt för att inte förstöra sin sminkning. Noah följer oss, bärandes på mina väskor så som vi försöker hitta oss fram genom korridorerna.

’’It’s B22.. we are in C hall.’’ berättar jag för dem. Lyckligtvis, ser jag en stor B målad skylt på väggen. ’‘Down here’’ instruerar jag och dem följer efter. Tur att jag bara tog några kläder, en filt och några av mina favorit böcker med mig så Noah inte behöver bära så mycket.

’’B22.’’ stönar mamma. Hon bär alldeles för höga klackar för den långa vägen vi nyss tagit oss igenom. Jag trycker in nyckeln i den gamla trädörren, den öppnas med ett knak och min mamma flämtar. Mina ögon letar sig till orsaken varför min mamma flämtade. Ena sidan av rummet är täckt i musik postrar, mest band jag aldrig hört talats om, deras ansikten täckta utav piercing och tatueringar. Flickan som ligger på sängen har ljus rött hår, ögon täckta av vad som ser ut som ett tjockt lager eyeliner, och hennes armar är täckta i tatueringar.

’’Hey.’’ säger hon och offrar ett leende. Hennes leende är ganska fängslande, väldigt förvånande.

’’h..hey.. I’m Tessa.’’ kväver jag fram. Hon skrattar lite och ställer sig upp.

’’Welcome to WSU, where the dorms are tiny and the parties are huge.’’

Hennes huvud faller bakåt med hennes skratt. Min mammas mun hänger vid öppen och Noah växlar till obekväm. Steph går över till oss, minskar avståndet och kramar mig. Jag är förbluffad över hennes reaktion men kramar henne tillbaka. Det knackar på dörren samtidigt som Noah släpper ner mina väskor på golvet.

’’Come in!’’ skriker min nya rumskamrat. Dörren öppnas och två killar kliver in. Killar i tjejernas rum på första dagen? Kanske var WSU en dålig beslut. Min mamma ser ut som om hon ska svimma vilken sekund som helst.

’’Hey, you Steph´s roomie.?’’ frågar den blonda. han har inte lika många tatueringar som dem andra, men han har dem.

’’I’m Niall, you will love it here.’’ säger han med ett leende. Hans varma leende är varmt och välkomnande trots hans tuffa utseende.

’’See you around Tessa.’’ säger Niall och dem tre lämnar rummet.

’’You are getting a new dorm!’’ skriker mamma så fort dörren stängs.

’’No, I can’t. It’s fine mom, I’m sure she won’t be around anyway..’’

’’Absolutly not, we are going to switch now. You will not be in a room with someone who allows guys into her room, those punks at that!’’ säger hon.

’’Mom.. please.. let’s just see how it goes. Please.’’ ber jag och hon suckar.

’’Fine.’’ spottar hon, mycket till min förvåning.

”Tessa!!” hör jag  min mammas röst ropa från nedervåningen. Jag stönar till för mig själv och rullar ut ur min lilla, men ändå välbekanta säng. Jag bäddar sängen extra noga idag, eftersom att detta är den sista morgonen den kommer att betraktas som min egen. 

”Tessa!!” ropar hon igen. 

”I am up!” skriker jag tillbaka. Skåpen öppnas och stängs nere i köket, hon gör säkert frukost till mig. Min mag känns lite knölig när jag startar duschen. Jag har tillbringat de senaste åren att nervöst förutse college. Jag har pluggat hela helgerna och förberedett mig, samtidigt som mina vänner är ute och blir fulla och slösar bort sin tid. Dagen mitt antagningsbesked för WSU kom vart jag överlycklig. Min mamma grät för vad som kändes som timmar, och jag måste erkänna att jag var ganska stolt över mig själv. Allt mitt hårda arbete lönade sig äntligen. En gång tänkte jag att jag skulle flytta från Washington för att gå på college, men jag beslutade emot det... 

Det varma vattnet rann över min kropp, hur länge har jag stått här? Jag skyndar mig att tvätta mitt hår och min kropp, och sedan drar jag rakhyveln över mina ben ett par gånger för att ta bort det lilla stubb som har dykt upp under helgen. 

Mamma ropar på mig ännu en gång, samtidigt som jag lindar en handduk runt min blöta kropp. Jag ignorerar henne, jag vet att hon är nervös för min ankomstdag på college men jag har haft denna dag planerad i månader. Min pojkvän Noah kommer snart eftersom att han ska åka med mig och min mamma. Noah går i en klass under mig, men han är arton. Hans föräldrar satte honom på dagis ett år försent. Noah har A i alla ämnen i skolan, precis som jag. Han är fantastisk och han kommer att börja på WSU med mig nästa år. Jag önskar att han kunde komma nu, speciellt med tanke på att jag inte känner en enda person på college. Men det ända jag behöver är en någorlunda normal rumskamrat, det är det enda jag ber om. 

”Theresa!” 

”I am coming down now, please do not call my namn again!” skriker jag som svar samtidigt som jag går ner för trappen. Noah sitter vid bordet mittemot min mamma, klädd i en blå piké och khakibyxor. Hans normala klädsel. Hans blonda hår är mer fixat än vanligt och det ser perfekt ut. 

”Hey college girl.” han ger mig ett stort leende och ställer sig upp, innan han drar in mig i en hård kram. 

”Hey.” jag ger honom ett stort leende tillbaka och när han har släppt mig sätter jag upp mitt toviga hår i en bulle. 

”Honey, we can wait a couple minutes while you fix your hair.” säger min mamma tyst. 

Jag vänder mig mot spegeln, och hon har rätt. Mitt hår måste se presentabelt ut för idag, men naturligtvis tvekade hon inte påminna mig. 

”I will put your bags in the car.” erbjuder sig Noah och tar nycklarna från min mamma. Men en snabb kyss på min kind, försvinner han ut ur rummet. 

Fjärilarna i min mage dansar omkring samtidigt som jag går mot bilen, jag har åtminstone 2 timmar att få dem att försvinna. Jag har ingen aning om hur college är, kommer jag ens få några vänner?